Onsdag 6 juli (Lena skriver)
Jag hysterisk? Kan jag väl aldrig tro. Maken har aldrig sett mig hysterisk (vad jag minns) och gårdagens äventyr i P-garaget var inte heller ett sådant tillfälle. Om jag får säga det själv är jag en lugn och sansad människa. Men uppfärden ur garagets kvava innanmäte är också en prövning i precisionsrattande mellan hårda väggar och diverse betongfundament och jag medger att jag med nöje överlämnar ratten till Maken för denna manöver. Jag vill absolut inte bli den som sätter första repan.
SUNPWR utanför en solcellsanläggning någonstans i Tyskland.
Lyckligt och väl ute på gatan framför hotellet tar jag dock tillbaka kommandot och vi lämnar Bremen för fortsatt färd mot sydväst. Vi noterar att här i Tyskland är det gott om solceller på såväl villatak som på större tak på gårdar och industrier. Trafiken är relativt lugn och gränsen mellan Tyskland och Holland passeras smärtfritt. Maken som sitter i passagerarsätet spanar efter vindmöllor och solceller. Snacka om enkla nöjen för en nörd med förnyelsebar elproduktion som intresse. Men här efter gränsen är det mycket glesare mellan dem, ungefär som i Sverige. Detta genererar ett flertal syrliga kommentarer från Maken om politisk svag styrning och andra uttryck som inte passar att beskrivas i denna text. Men alla holländska gårdar verkar ha monsterstora lador och potentialen för solceller är uppenbarligen ännu så länge inte alls utnyttjad.
Gott om Teslor som laddar batterierna vid ladustationen i Zwolle.
Första planerade stoppet i Nederländerna är laddstation Zwolle. Ortfoton i navigatorn visar att platsen är en åker men i verkligheten är det en stor hotellparkering och på andra sidan gatan ligger IKEA. Stationen har 8 laddplatser varav två används av Teslor med holländska skyltar. Maken vill etablera kontakt med någon av förarna för att fråga lite om deras erfarenheter av laddsystemet men de är upptagna i telefon. Det är slipsklädda herrar så kanske passar de på att göra lite kontorsarbete medan laddningen fortgår.
Det blir Ingvars ”svenska” köttbullar till lunch men det är först efter att vi letat länge och väl efter entrén till IKEA-komplexet. Utgången är väl markerad (även utifrån sett) men där gick det inte att komma in. En mycket märklig och inte alls självförklarande arkitektur. Och jag som trodde att IKEA höll sig med standardlösningar för allt. Efter lite huvudbry och letande hittar vi ingången på plan tre. Det finns skyltar med något kryptiskt på holländska som vi inte förstår men som antagligen berättar att vi först ska ta trapporna upp till plan tre. En pragmatisk lösning på problemet är att följa efter några som såg ut att veta vart de skulle och vi kommer in till slut. Nåväl, köttbullarna är goda och Maken tar panerad fisk som han också är nöjd med.
Slutmålet är Amsterdam men turen går via Afsluitdijk, den stora vallen som skiljer havet från den avsnörda insjön Ijsselmeer.
Andra sidan vallen är havet och dess nivå är över bilen.
Härliga Amsterdam
Efter att alla tre fått ny energi fortsätter resan västerut. Slutmålet är Amsterdam men turen går via Afsluitdijk, den stora vallen som skiljer havet från den avsnörda insjön Ijsselmeer. I den lilla hamnstaden Harlingen norr om Afsluitdijk kan vi gå upp på vallen och ser att havsytan ligger över stadens markyta på andra sidan. När vi kör söderut slutar fastlandet och den anlagda vallen mitt i havet tar vid. Den här typen av konstruktioner tillhör mina nördigheter så nu är det Maken som kör. Den är cirka 10 meter hög, tre mil lång och tillräckligt bred för att rymma en motorväg. Vi susar fram i 130 km/h. Tanken hissnar när man tänker på mängden material som har forslats hit i början av 1900-talet. Den västra sida av vallen som vetter ut mot Atlanten är så pass hög att man inte ser något av havet. Hemsk tanke om vågorna skulle börja synas från det hållet. Insjön på östra sidan ligger dock spegelbank och inget hemskt händer.
Magnus skriver
Resan har hittills gått smidigt och vi gör ett trevligt besök i Hoorn några mil norr om Amsterdam men närmare storstaden tjocknar trafiken. Innan vi märker det dirigerar navigatorn oss till en gammal väg parallell med motorvägen och vi förstår varför när trafiken på motorvägen står still medan vi kan rulla vidare in i stan. Vi förstår inte hur navigatorn håller reda på trafiksituationen men problemsträckor är rödmarkerade på kartan. Glädjen blir dock kortvarig då vi plötsligt står i en kö till en färja! Av medtrafikanter får vi reda på att en stor tunnel i stan är avstängd och ett mindre kaos råder. Halvvägs över vattenhindret på färjan tätt ihoppackade mellan cyklar och en tankbil säger navigatorn ”– Om 200 meter sväng svagt till vänster…” Ja, ja…….väg som väg.
Även en elbil kan behöva ta färjan ibland. Denna gången dock på grund av trafikproblem.
Efter färjeöverfarten är trafiken lugnare och vi når hotellet ett par timmar efter tidschemat. I garaget finns platser för att ladda bilen men med ett lokalt system som vi inte kan använda. Här har Jonas en del att jobba på. När har vi ett internationellt betalsystem för laddare? Varför kan vi inte betala med Mastercard som på alla andra ställen? I receptionen har man svårt att förklara då kunder med elbilar fortfarande är sällsynta. Det är dock inga problem då vi har god marginal i batteriet. En KFC (Kentucky fried chicken) sitter bra innan avrundning med kvällens EM-semifinal i fotboll.
Laddning längs gatan i Amsterdam.
Torsdag 7 juli (Magnus skriver)
Det är skönt att ta sig fram till fots på Amsterdams gator. Idag får bilen stå och med hjälp av stadens spårvagnar och en kanalbåt tar vi oss enkelt in till centrum. Det vanligaste färdmedlet, i alla fall i stadskärnan, är dock cykeln. Dessa är förvånansvärt prydligt parkerade i tusental längs gator, kanaler och vid större knut- och målpunkter. Tesla är vanligare här än i Stockholm, som väl är Sveriges i särklass största marknad för modellen och superchargern finns utanför stadskärnan. Det finns även laddstolpar utanför ganska många av fastigheterna i centrum. Dessa tillhör dock något lokalt system som inte verkar vara allmänt tillgängligt.
