Egentligen är den här bilen en riktigt makalös manick. Den är den bästa Volvon någonsin, men jag är mycket tveksam till om jag skulle rekommendera den till en privatperson.
Rent, snyggt och överskådligt ur ett förarperspektiv och det ger en lugn och trygg körning med bästa förarstödet vad gäller autobroms, filhållare, avståndshållare, döda vinkeln-varning med mera
Det tungt vägande skälet till att inte rekommendera den är priset. Bilen är dyr och det går inte att räkna hem det högre priset bara baserat på den låga förbrukningen. Den närmast jämförbara modellen i Volvos utbud, T6 AWD, kostar nästan 150 000 kronor mindre, men den drar två till tre gånger så mycket bränsle. Frågan är alltså om den lägre förbrukningen är värd så mycket pengar.
Ur ett medmänskligt socialt perspektiv är svaret otvetydigt: ja. En fyrhjulsdriven, rymlig och krocksäker Volvo-kombi som väger två ton men nöjer sig 1,5 deciliter diesel per mil låter helt revolutionerande och det är precis vad den här bilen är. Den revolutionerar vår syn på hur en bil konstrueras. Den minskar också vårt behov av fossila bränslen dramatiskt samtidigt som växthuseffekten bromsas in.
Beroende på körsätt sparar man upp till en tia per mil, jämfört med V60 T6 AWD, och det betyder 15 000 mil innan man i bästa fall kan räkna hem det högre priset. Kör man bara långresor lär det ta närmare 30 000 mil innan man räknat köpet. Kör man bara till och från jobbet (2 + 2 mil/dag) räknar man hem den snabbast. Då kostar drivmedlet endast 2,50 /mil. Det är vad elektriciteten som går åt kostar med ett bra elavtal idag. T6 AWD är bensindriven och den drar något mer än litern/mil vid stadskörning.
Laddning av batterierna med specialkabel i vänster framskärm. Fullt batteri blir det över natten.
V60 Plug-in är en av fyra laddhybrider på den svenska marknaden och den är den bilen som är mest lik de traditionella bilarna ur ett användarperspektiv. Jag har kört dem alla och jag ser fördelarna i både Toyota Prius plug-in och Opel Ampera/Chevrolet Volt. Ändå tvekar jag inte att kalla Volvon för vinnaren i den här lilla skaran.
Volvon är den svenske handelsresande eller yrkesbilistens dröm på fyra hjul.
Fyrhjulsdrivningen är bonus i laddhybrid-paketet. Volvos mellanstora kombi, V60, i laddhybridversion tillhör de säkraste bilarna som går att uppbringa idag med bästa resultat i flera olika krocktester.
Den är en fyrhjulsdriven sportbil med 300 hästkrafter och en utmärkt husvagnsdragare samtidigt som den är en eldriven stadsbil, men mest av allt är den en trygg svensk kombi byggd för svenska förhållanden. Kanske är det just därför som de kinesiska ägarna uttalat sitt missnöje när det gäller den så viktiga premium-känslan. Ett värdeladdat ord som skapats i en bilbransch där tre stora tyska biltillverkare står för det lilla extra som ger dem en aura av premium. Det bästa av det bästa kort och gott. Åtminstone när det gäller synliga detaljer på bilarna.
Jag tillhör dem som älskar Volvos rena föraramiljö och fina stolar med bra stöd under långresa och riktigt säkra nackskydd.Volvo vill vara med i den gruppen. Kineserna vill att Volvo är med i den gruppen. Hade premium stått för ergonomin i stolarna och förarmiljön, krocksäkerhet och miljövänlighet hade Volvo V60 plug-in varit måttstocken för vad som är premium. Euro-NCAP har gett den toppbetyg, IIHS framhöll modellen som ett föredöme och den har det bästa förarstödet vad gäller autobroms, filhållare, avståndshållare, döda vinkeln-varning med mera
Volvo vill vara med i den gruppen. Kineserna vill att Volvo är med i den gruppen. Hade premium stått för ergonomin i stolarna och förarmiljön, krocksäkerhet och miljövänlighet hade Volvo V60 plug-in varit måttstocken för vad som är premium. Euro-NCAP har gett den toppbetyg, IIHS framhöll modellen som ett föredöme och den har det bästa förarstödet vad gäller autobroms, filhållare, avståndshållare, döda vinkeln-varning med mera
Nu är det så att premium är detsamma som lyx, bling-bling och design som verifierar motorstyrka och vägegenskaper jämförbara med tävlingsbilar. En subtil värdegrund där den som bäst lurar i sina köpare att den står för begreppet premium vinner.
Nog om detta, vi ger oss iväg. Sladden pluggas ur sin kontakt i vänster framskärm. Bilen är förinställd på 20 grader och det är vad temperaturen i kupén ligger på. Rutorna är isfria.
Tydliga och informativa instrument med belysning som följer hastighetsmätarnålen, lite som Saabs Nightpanel, och en minnesfunktion för senaste vägmärket.
Startknappen petas till och Volvon är klar för avfärd. Väljer vi standardinställning rullar den iväg tyst och fint med endast bakhjulsdrivning med elmotorn. Tappar bakaxeln fästet hjälper framaxeln till. De första 4 milen glider vi runt med en lätt limousin-känsla. Behöver vi mer kraft för en omkörning så trycker vi på Power-knappen. Då jobbar båda motorerna samtidigt och bilen blir både snabbare och fyrhjulsdriven. Det betyder också en neutral styrning med mycket säkra vägegenskaper. Här finns dock en fälla. Gasen i botten med tomma batterier och utan Power-knappen intryckt betyder att bilen blir enbart framhjulsdriven med oväntat kraftiga styrreaktioner på drivhjulen. I klartext betyder det att bilen blir nervös och drar kraftigt vid gaspådrag i kombination med en snabb sväng, som vid en omkörning. Väljer vi istället läget Pure, funkar bara med en viss mängd laddning i batteriet, blir bilen bakhjulsdriven och kan vifta lite med bakvagnen. Ingen yster lek dock, antisladdsystemet lägger sordin på den leken. Ser det ut att bli halt kan vi välja AWD-läget så är bilen fyrhjulsdriven hela tiden. Det finns också en Save-knapp där batterierna laddas upp under körning men elen sparas till man väljer auto eller Pure igen. Detta för att möjliggöra körning på enbart el de sista milen om de är inom tättbebyggt område.
Volvos fina trötthetsvarnare följer med i standardutrustningen.
I AWD-, eller Power-läget går det åt mer bränsle då motorn också laddar batteriet för att det ska finnas kraft till elmotorn.
Kort sagt så har man en snåldiesel, en elbil eller en fullfjädrad fyrhjulsdriven prestandabil att välja mellan med de olika knapparna som styr drivningen. I praktiken fungerar det hela väldigt bra. Vill man inte bry sig så sköter bilen det mesta själv och då är den riktigt snål. Vi körde ner den från Stockholm med en förbrukning på 0,64 liter/mil på motorväg. Det dagliga pendlandet, med laddning över natten, gjorde vi med en förbrukning på 0,30 liter/mil. Då hör det till saken att vi körde mellan 6 och 8 mil dagligen utan att kunna ladda på jobbet. Med laddning på jobbet hade resan gått på enbart el.
Faktaruta:
Titta också på: Opel Ampera/Chevrolet Volt, Toyota Prius Plug-in och kommande Mitsubishi Outlander plug-in.
