Att åka elbil genom Sverige ger utrymme för eftertanke. Idéer föds och nya möjligheter blir påtagliga. En ny livsstil föds. Resan blir inte längre synonymt med 10 mil i timmen. Nya moment infinner sig, som var är trevligaste laddplatsen? Vad kan vi hitta för något gott att äta där? Vad finns det att se där?
Renault Zoe är senaste elbilen från den franska tillverkaren. En bil något mindre än VW Golf och med ett pris som gör det fullt möjligt att köpa en elbil. Renault vill ha 209 900:- för bilen och staten skjuter till 40 000:- i form av supermiljöbilspremien. Renault har valt att hyra ut batterierna istället för att sälja bilen med batterier. Du betalar 795:-/månad om du kör 1 250 mil/år och då garanterar Renault alltid minst 75% kapacitet.
Som bil är Zoe oerhört okomplicerad. Den är lättkörd, som de flesta elbilar, är ovanligt rymlig fram, har lågt till tak i baksätet och ett oväntat stort bagageutrymme. Baksätet är fällbart men inte delbart. Tre vuxna får plats bak men skohorn rekommenderas. Tre barn däremot sitter utmärkt och de ser bra från det höga baksätet. Ett minus dock för den ljusa översidan av instrumentpanelen som speglar sig i vindrutan och stör sikten.
Fjädringen är lite väl hård, men bilen har bra viktfördelning mellan fram- och bakaxeln, vilket ändå ger ganska bra fjädringsegenskaper. Renault har valt en laddkontakt som fungerar med det europeiska CCS-systemet. Den sitter i fronten och kan ladda med allt från vanlig 220 volt, nattladdning på 8 timmar, till trefas snabbladdning som fyller 80% av batteriet på 30 min.
Det roliga med bilen är den fräcka designen både vad det gäller exteriör och interiör. Renault låter bilägaren visa att han/hon åker elbil. Det positiva är tystnaden och det negativa är räckvidden på 21 mil enligt testcykeln. Jag kom 14 mil en vinterdag med 3 plusgrader och med vinterdäck. På natten, -2 till 0 grader, och med strålkastare tända kom jag 11 mil. Längsta sträckan körde jag med sommardäck och +12 grader. Då kom jag 16 mil. Det som skiljer mina resultat från testcykeln är att jag körde med värme, ac, stereo och strålkastare påslagna. Jag följde trafikrytmen på svenska landsvägar. Det vill säga runt 90 km/t och jag har 3 bars tryck i däcken.
Jag valde att utmana ödet och köra Renault Zoe till både Norge och Danmark. Väl hemma konstaterade jag att Sverige känns lite som ett u-land när det gäller det här med elbilar om man jämför med Norge. I Sverige får man jaga laddmöjligheter på udda ställen som stormarknader och mackar, läs trefasuttag, men i Norge hittade vi direkt en park med åtta snabbladdningsstolpar intill motorvägen. 1 tim och 15 minuter till fullt från 10% laddning. I Sverige laddade vi med en laddstolpe som vi hade med oss och kunde ansluta till vanliga trefasuttag, då tog det 2,5 tim. Lite opraktiskt men en simulering av vilka möjligheter som finns.
När man åker genom Sverige går mycket energi åt att fundera på var det finns elektricitet att låna, eller köpa. Jag ser mig om längs motorvägen och där finns industrier, mackar, köpcentra och campingplatser. Alla med potentialen att ha en laddmöjlighet. Osäkert dock om kapacitet.
Så passerar vi en av alla dessa fina rastplaster som trafikverket byggt på en riktigt vacker plats. Där finns toalett och skötrum i en gedigen stenbyggnad. Platsen är befolkad av utländska lastbilar som väntar på gods att distribuera. Där inne i stenbyggnaden finns säkert ström indraget. Det skulle inte vara speciellt dyrt att montera laddstolpar eller ladduttag där. Det skulle dessutom vara en bra affärsidé för Trafikverket och det skulle ge nytt liv åt våra rastplatser. Det skulle bli en mötesplast längs vägen. Kanske är det här elbilen möter dagens bilar som drivs med förbränningsmotorer. Oavsett vilket så byggs det snabbladdare runt om i Sverige. Det mesta pekar på att vi är på väg att få en ny laddinfrastruktur i stil med Norge.
– Vi laddar till mer än 90% hemma, sa de flesta norrmän och danskar jag pratade med, men publik laddning är en bra trygghet om planerna ändras.
